Sorry över att jag inte delat mina tankar på länge... jag har behövd men varken haft tid eller ork... eller behövt, nja kanske inte men ibland när jag sitter och grubblar, stör mig eller glädjer mig åt saker(oftast stör mig, ha ha!) så är det ganska skönt att skriva ur sig det för att sen lämna det lite bakom mig och slippe lägga min energi på det =D sweet!!!!!!!

Japp men nu har jag en period grubblat lite över detta med relationer.... jag och Johan har snart gängat i 8 år!!! vi har haft berg och djupa dalar... fick barn tidigt även om vi själva inte hade planerat in det bodde ihop innan vi blev tillsammans eftersom Johan skulle "bara" hyra ett rum hos mig... men den historien kan vi ju viga ett annat inlägg till ;) 

Det har absolut inte varit lätt och jag kan väl ibland önska lite att vi hade känt varandra mer än 1 år och 10 mån innan vi fick barn.. för helt ärligt så har ju sömnbristen... humörsvängningar, hormoner osv osv osv funkat så mkt smidigare denna gång när vi vet lite mer om hur den andra personen funkar och vad den andra mår bra av, när det är dax för den ena att stötta upp den andra osv!!

Men.... ganska ofta tycker jag att folk byter relationer som underkläder.... flyttar ihop väldigt tidigt... skaffar barn tidigt gifter sig osv osv osv och ofta planeras mkt av det.... och jag lite funderar på varför det är så brått?! varför kan man inte "dejta" i lugn och ro... vara tillsammans längre än 2 månader innan man flyttar ihop osv? är det för att vi blir äldre som det är brått eller är det samhällets stress och hets som gör det? är det pga detta vi har väldigt mkt seperationer? ja ihop med andra orsaker såklart!

Jag vet många som flyttat ihop tidigt osv som mår bra och har en fin relation och bla bla bla så det är inte så att jag menar att det måste gå åt skogen för att man har brått men jag kan ganska ofta känna just att många har brått in i nästa relation och har lite svårt att förstå det, men jag har ju mitt på det torra så kanske därför som min förståelse är dålig?

Finns ju även gott om relationer som går åt skogen fast man tatt det lugnt...

Ja det var nog så pass min hjärna orkade grubbla idag =P  

Ja nu skriver jag som vanligt utifrån mina erfarenheter och tankar... tror dock att en hel del kommer hålla med mig iaf av dem som varit igenom hela graviditeten, förlossningen och de första ÅREN efteråt!!

Jag blev ju gravid när jag var 21 så jag hann inte träffa på så många gravida innan utan jag kunde ju gladeligen gå och tro att jag skulle få en söt liten mage, mys, mys mys... rida länge osv osv.... väl när ungen kommit ut skulle vi vår nya mysiga familj gå underbart mysiga promenader och bara vara lyckliga.... HA HA HA HA OMG jo jag fick vakna upp =D

Gravis... tungt, ont- alla som haft foglossning vet vad jag menar... för er som inte har räcker det väl med tröttheten i ryggen i slutet... illamåendet i början, den extrema halsbrännan, toabesöken mitt i natten osv osv... listan kan ju göras lång... och visst det finns ju dem som bara får en liten kula på magen som försvinner första veckan efter bebis kommit ut..... men i ärlighetens namn tror jag nog vi är fler som mig.... man lägger på sig över hela kroppen och även om 17kg försvunnit fort så finns det kvar kg och MAGE och den är randig och dan, kommer aldrig mer återfå sin form =P MEN vad gör väl det, vi skall alla genom det och som sagt vissa slipper men vi andra vi älskar ju våra barn lika mycket ändå ;)

De där men att promenera och mysa efteråt.... jo det går ju superbra om man får en sån förlossning jag fick nu där kroppen inte går sönder en mm.... men statistiskt sett är det ju tyvärr fler som spricker än som inte gör det även om det bara är lite lite grann.. 

Att hitta tid och ork efter att bebisen kommit och kroppen läkt till hälsosam kost och träning.... DET ÄR INTE ALLTID SÅ LÄTT!!! Bebisen går inte att bara placera ner i vagnen och gå med om det inte passar och mat skall bara ske när det passar osv.... så nja alltså det finns viktigare saker när bebisen är ute än att bli smal och snygg direkt även om vi önskar oss det och så även jag =D 

Att säga att man inte skall bete sig si och så när man blir gravid får mig också att kikna av skratt..... hormonerna är inte alltid så enkla att hantera.... och dem ihop med tröttheten som infinner sig i slutet kan ju få vem som helst att bryta ihop ;) alla lider välla inte av detta men att bestämma att man inte kommer bli si och så är lite skoj ;)

Kort och gott är det lite roligt att gång på gång luta sig tillbaka och säga vad var det jag sa när vänner och bekanta skaffar barn och ja hmmmm får inse att man inte alls varit så konstig som inte orkar åka med på precis allt hela tiden, att man helt plötsligt hellre sitter hemma i soffan när man väl har barnvakt för att man inte hunnit med varandra sista tiden osv osv.... lite sköj e de allt!!

SEN beror det ju på hur man är som person, vad man får för bebis (Jag har ju en av varje och brukar säga att Emma är ju falsk marknadsföring ;) ) hur väl man känner varandra i relationen.. vi har ju hängt ihop mycket längre nu än sist och det gör STOR skillnad =)

Hur kommer det sig att förståelsen kring detta med barn är så otroligt svår att hantera innan man själv fått barn? 

Fick en fråga på min blogg som var följande;

 Jag har iaf en fundering som jag undrar om du vill hjälpa mig med. Jag har nämligen också häst sen ett år tillbaka och funderar på och vill skaffa barn ganska snart men ändå inte sälja min fina häst. Min sambo tror inte att hästlivet och barn går ihop och tycker att jag borde sälja hästen. Du har ju lyckats få ihop ditt liv med häst och barn och jag undrar om du har några råd att ge mig? Kanske kan du skriva ett inlägg om hur ni gjorde i er familj när ni fick barn? hur fick du tiden att räcka till? Hur fick du din sambo att stödja dig i det? Tack för en bra och ärlig blogg! 

Och självklart skriver jag gärna ett inlägg om detta risken finns docj att det blir långt ;)

#Och det bev långt, vile ha med lite bakgrund till alla beslut... längre ner skriver jag om den nuvarande vardagen, har ja glömt att svara på någon fundering så hojta till =) #

När jag blev gravid med David var det oplanerat, hade då 2 hästar men den ena hade ett par veckor innan blitt utdömd och skulle avlivas inom kort... den andra var en häst jag köpt som projekt och som skulle säljas.. men det blev inte av då hon sträckte sig innan vet bes. och inte gick igenom. Hon skulle då bo hos mina kusiner under tiden jag var gravid och första tiden efter men tyvärr fick hon en rejäl spark och hamnade på box så då kom vi fram till att det var bäst att jag tog henne.. detta var när jag var gravid i hmmm 7e månaden tror jag. 

Jag fixade en tjej som skulle hjälpa mig med igångsättning när det blev aktuellt osv och efter 3 mån på box sattes hon igång.. tanken var att få henne frisk och behålla henne..

Jag fick en rejäl förlossningsskada och kunde inte rida förns efter 2 mån... men strakt efter att jag kommit igång var det dags för hennes återkontroll och då hade skadan börjat bli sämre igen och veterinären dömde ut henne...

Så där var jag ju då "av med hästen" som skulle ha sålts.... MEN OJ oJ som jag saknade stallet... hade lektioner ett par dagar i veckan men det var inte samma sak som att ha en egen så jag började då leta lite lätt. Fick ett samtal från Törnblom om denna häst med sadeltvång som var lite missförstådd och gärn ville bo med mig =) 

Efter att vi diskuterat lite jag och Johan bestämde vi att åka och titta på honom, eftersom Johan precis som jag inte tyckte om personen jag blev utan hästen... sagt och gjort vi åkte och titta på Walle och ja ni vet ju att jag köpte honom ;)

OCH det var ju inte så smart kanske för han var ju inte så smidig att ha ihop med bebis eftersom han krävde lugn, longering osv innan uppsittning men på något konstigt sätt fick vi det att funka, jag ställde upp honom på Lomma ridklubb där jag jobbade och passade på att rida precis före eller efter jobbet, ibland även ihop med David krypandes på läktaren... MEN här kan jag ärligt säga att det var jobbigt... ekonomin var tuff och det gjorde ju sitt... men fördelen här var att vi bodde i Skåne och Johan där inte hade så mycket att göra som han har här hemma i Östergötland, inget jobb(pluggade) och ingen jakt eller sånt så då hade jag mer tid..

David var med mycket  genom åren satt och lekte i ridhuset- bakom skydd såklart där vi stod när vi flytta till Östergötland och det har alltid gått bra även om det varit påfrestande och något stressigt men det har ändå fungerat!

När vi denna gång bestämde att vi skulle ha barn var jag helt inställd med att han skulle säljas, att jag skulle satsa på familjen, att jag hade tröttnat på hästeriet osv... men insåg ju efter ett par veckor att jag inte alls ville sälja men då var jag redan gravid och denna häst rider man bara inte hur långt som helst i graviditeten... så bestämde mig att låna ut honom tills jag var ridbar igen och hittade en tjej... tyvärr är han ju lite speciell och jag fick sen hämta honom... så det blev mkt tömkörning och när folk hade tid och ork att komma och rida blev han riden men han fick ja ganska mkt vila ;)

Denna förlossning gick ju bättre och jag kunde sätta igång redan efter 2veckor dock lite smått =) 

Min räddning denna gång är nog att jag har hästarna hemma.... jag kan mocka och göra mat och allt sånt under dagen så när Johan kommer hem kan jag hasta iväg och rida en sväng, det kommer bli enklare sen när Johan inte jobbar så mkt men det har varit JÄTTE stressigt nu en period vi har bytt av varandra och jag har fått hasta i stallet.... min häst har snart lika lång man som en travhäst, ha ha!! men det GÅR!!! och det går för att jag VILL att det skall gå... vissa dagar går det bara inte och då får han stå helt enkelt! försöker planera in lite vilodagar när det inte är träningar och tävlingar så jag hinner återhämta mig... SEN är det som så, min sambo jobbar JÄTTEMYCKET just nu.... inga 8h om dagen alltså, vilket gör att han varken fixar mat eller städning så det kortet ligger på mig... SEN rider jag ju inte bara för mig själv utan tränar 1 gång i vekcan... tävlar div 2 hoppning och några fler tävlingar... pluggar uska på 100% och även matte B just nu på 50% sen jobbar jag på ridskolan tisdag och onsdagkvällar.... så att ha häst är nog inte det som är svårt utan det beror ju på hur man har sin häst, om man tycker det är ok med lite fler vilodagar... att kanske bara hinna rida 30 min och att det blir ett högt tempo i stallet och inte alltid så avkopplande..... MÅNGA kommenterade medans jag väntade nr 2 att detta INTE skulle gå och har man den inställningen gör det inte det...  SEN har jag en snäll bebis som sover de flesta nätter och inte är styrig allt för ofta för hade det inte varit så hade jag såklart inte lyckats med allt detta då hade jag kanske fått vara glad om jag orkat ha igång hästen!

Min sambo har alltid stöttat mig i detta med hästarna även om han i perioder precis som jag ansett att vi kanske inte av ekonomiska skäl borde haft dem... men just detta med att träna och tävla osv... när jag sa att jag ville starta upp för Lotta Björe igen i höst så var det lixom en självklarhet för honom så där har jag aldrig haft problem för där är han bara BÄST <3

Jag tror att om man kan kombinera småbarn och häst helt beror på hur man är som person =D Om man har lite jävlar anamma och lite fart i brallan går det alldeles utmärkt! Har många vänner som valt att behålla hästen när de fått barn och fixar det galant =D dock kan det ju va smidigt med en medryttare om man lyckas hitta en sån =D

Hoppas jag svarat lite på dina funderingar i min svamliga text men kände att jag ville ha med lite bakrund också och inte bara detta gång =)

Ja här sitter jag fortfarande väldigt risig, öm i magen, grus i ögonen och SÅ HIMA TRÖTT!! fyyyyyy!!!! Jag fullkomligt HATAR detta.... och samtidigt känns det inte som om jag borde ha såhär ont med bara 3 dagar kvar av 15 dagars antibiotika kur?? Skulle behöva hoppa upp och röra på mig för att se hur illa jag igentligen mår men orkar inte.... orkar bara sitta =( Det är ju sjukt att man måste vara frisk för att orka vara sjuk =/

Ja ja nog om "stackars mig" och åter till rubriken!

Valet igår.....jag tyckte utgången känns otäck..... jag dömer INGEN i hur ni har valt att lägga er röst men JAG tycker det känns otäckt..... SD som 3e största parti... Löfven som inte har erfarenhet nog (enligt mina åsikter) väldigt väldigt sorgligt.... samtidigt så känns det lite som att det inte är så konstigt?!

Moderaterna har (åter igen som JAG ser det) mest tryckt på med detta med fler jobb.... men vi som har jobb.... som känner att lönen inte är rättvis efter utbildning osv... 

JAG är ganksa dåligt insatt i politiken! Har i 2 tidigare valen röstat på moderaterna men denna gång gjorde jag inte det för de tilltalade INTE mig.... helt ärligt gjorde inget parti det men tillslut hittade jag iaf ett parti som jag kände lite mer lyfte mina frågor än de andra!

Jag som anställd vill ju ha bättre villkor, bättre lön om jag väljer att studera längre osv osv... "Jag skiter ju i de som är arbetslösa" NEJ det gör jag såklart inte MEN i ett val väljer väl de flesta något parti som passar med ens egna tankar och vart man är just då i livet???? eller har jag fel????? och om det nu satts till så mkt jobb så är det ju inte lika många som behöver rösta för fler jobb??? rent krasst alltså? RÄTTA MIG OM JAG TÄNKER GALET!!

Sen har Sveriges ekonomi stått sig otroligt stark genom finanskris osv och jag tror inte alla tänker på detta.... att man glömmer hur exempelvis Grekland haft det medans vi faktiskt har kunnat förtsätta våra liv som vanligt, de flesta av oss iaf....

Ja ni det är svårt med detta med politik, alla tycker, tänker och känner OLIKA! Här var lite om mina tankar och som sagt vi tycker alla olika så jag förstår att alla inte delar mina funderingar kring detta och jag är inte ute efter en debatt av något slag utan ville mest få ur mig att jag känner mig besviken på valresultatet från igår!!

Olika för alla ;) ha ha!! 

För mig handlar det om en känsla av tillfredställelse. Och just nu känner jag lycka, min familj är otroligt fin, vi bor numer lite större/finare/bättre helt enkelt. Hästarna är hemma och det, det gör mig lycklig! Det har jag inte kommit ifrån ännu hur skönt det är och helt ärligt hade jag nog inte hunnit/orkat rida och hålla igång som jag gör om det inte hade blitt såhär så jag är fortfarande otrolligt nöjd över detta. 

I morse när jag gick ut var jag tidigare än jag varit sista dagarna även om det inte var tidigt, ha ha! Men de ville då INTE gå ut... ha ha så jag fick fixa lite höpåsar och krafft osv innan de kände sig redo att gå ut, älskade djur <3

Hopptränade ju igår, gick som vanligt väldigt bra! Walle känns grym, otroligt stark, sugen på högre hinder och taggar(ibland lite väl) Att börja träna för Cathrine har gjort oss riktigt gott ihop med all uteridning hemma. Jag är så glad att hon kommit ut hit till viken!!

Däremot la jag ner innan min "sista" runda... han hade hoppat fint, min ork var slut och det kändes som om mina ögon bestod av grus så de kändes som om det bara hade blitt pannkaka om jag hade fortsatt...

Börjar ta ut sin rätt nu allting... eller alltså Jag känner att jag j´vill och orkar allt det jag gör men Johan jobbar ju jämt just nu och är alltid på väg någon stans så jag får lixom stressa iväg till jobbet för han kommer hem för sent, igår var han tvungen att fixa iordning en bil åt mig i vild panik på em då min saab ännu inte fått komma hem efter sitt kopplingsbyte så då blev det oxå full panik iväg sen =/ 

Jag VET att det bara är en kort period innan han kan börja jobba 40h veckor igen... eller alltså han skall ju ig va pappaledig fredagar så det kommer ju bli ännu mer tid ihop och mer tid där jag får vara jag utan att stressa =D Sen är det ju såhär det kommer se ut varje år vid denna tid men alltså nästa år har vi ju ingen bebis... jag är väl lite mer beredd på vad som väntar för även om jag trodde jag hade koll på hur det skulle va så kan jag ärligt säga att det har blitt en chock för mig hur mycket han varit tvungen att vara borta. Nu låter det lite som jag skyller allt på Johan men det är absolut inte så jag menar bonde grejjen försvårar ju allt lite bara ;) sen har ju jag saker som tar ifrån vår tid och från vila som nu i helgen skall det hämtas hem hö och det tar ju tid, el skall fixas i stallet och det tar tid samt taket som skall byggas klart.... så det är ju hela alltet som för tillfället känns lite övermäktigt!

SÅ TILL ALLA MINA VÄNNER!!!!!!!!!!!!!!!!!! JAG ORKAR INTE JUST NU ÅKA IVÄG, JAG HAR INTE TID MED DET! Jag älskar er och hoppas att ni har förståelse för detta och ni får gärna komma hit om ni står ut med att jag är trött.... när allt lugnat sig ( typ efter jag haft praktik) så skall jag se till att ta tag i "er" igen! <3

Jag har ALDRIG förstått hur man kan tycka om hösten, regnig, mörk och dyster!

MEN redan förra hösten kände jag inte av samma "hat" mot hösten och i år ser jag fram emot den och har faktiskt gjort det ett tag... vi får väl se sen när det är lerigt, mörkt och blött om jag känner desamma..

Men kanske är jag numer på en bättre plats i livet att jag inte på samma sätt gör som större delen av befolkningen gör och går in i höstdepp.. JAG MÅR BRA! Jag är så nöjd med allt, mina fina barn, min fina son som gör mig så stolt i hur han är med andra människor, min fina flicka som är så snäll och glad, min sambo som just nu jobbar alldeles för mycket men som säger flera gånger om dagen att han älskar mig, han hjälper mig, han stöttar mig och framförallt han älskar mig ;)

Jag ser som sagt fram mot hösten, tända ljus, elda i kaminen, krypa ner under en filt ihop med min fina fina familj och mysa framför tvn. 

Kunna rida utan att dö av värmeslag eller bli uppäten av blinningar!

Höstens alla färger....

Vi får väl se hur länge jag känner såhär ;)

Japps.... nu är det nästan ett år sen jag opererade mig för cellförändringar på livmoderhalsen... Var gravid då (väldigt tidigt) vilket jag inte visste men igentligen får man inte bli gravid förns efterkontrollen efter 6 månader så de vet om de fått bort allt men hmmm det gick ju inte för mig så jag fick ju avboka tiden för efterkontrollen,... det var ju en tuff period då när jag gick och längtade efter barn, först fick jag ju livmoderinflammation som va värre än denna gång och straxt därefter fick jag brev hem att jag skulle operera cellförändringar.

Nu är det dags igen.... för återkontroll... är lite nervös, jag hoppas verkligen allt är borta det är ju lite otäckt  när sånt som inte skall finnas finns.... 

Gahhhhh flodhästen här =(  Sen jag för 2 v sen skärpte till kosten(för 711 gången) har jag gått UPP ett kg =/ har iof varit sjuk och varit mkt mer still än vanligt men det tar ju på psyket att gå upp... att inte gå ner är ju en sak men gå upp =/ Jag hittar lixom inte alls orken, precis som jag skrev när jag var gravid och inte ville annat än att röra på mig så nu när jag kan hittar jag varken inspirationen, orken eller piskan till att göra det =( 

Kanske är det för att jag fortfarande har väldigt ont i ryggen, öm och svälld i magen som gör att jag känner mig trött och omotiverad?! Kanske alla medeciner??!! Jag får väl hålla tummarna för det för åhhhh jag vill hitta orken till detta för jag vill verkligen gå ner i vikt! Komma i mina gamla ridkläder och framförallt min KAVAJ, som jag för övrigt MÅSTE kunna ha den 5e oktober för då skall jag tävla regionalt och då är det by by med tröjan!! Så snälla ge mig motivation! ork! piska! och stöd!!!! Behöver dra ner ännu mer på kosten och framförallt röra mig mkt mkt mer!!!